Det är tidig vår den dag Dorrit Weger skrivs in på<br>reservbanksenheten för biologiskt material. Hon har<br>fyllt femtio, har inga barn och har heller inte gjort sig<br>nyttig på några andra sätt. Enligt beslut fattat efter<br>folkomröstning så skrivs hon därför in tillsammans<br>med andra umbärliga för att ställa upp på medicinska<br>och psykologiska tester, samt inte minst viktigt: att<br>donera organ, ett efter ett, tills hon anmäls för &quot;slutdonation&quot;.<br>Dorrit finner paradoxalt nog tillvaron på Enheten<br>ganska trösterik. Där finns en vacker vinterträdgård,<br>god och närande mat och förstående vänner. Övervakningskameran<br>på rummet bekommer henne inte särskilt.<br>Men när hon träffar en man, Johannes, inne på<br>Enheten, som kommer att betyda mycket för henne,<br>och när hon dessutom blir gravid mot alla odds med<br>denne man - då blir tillvaron på Enheten lika olidlig<br>som den framstår för oss på utsidan. Abort och<br>slutdonation? Adoption och slutdonation? Eller flykt<br>och ...? Ja, vad?<br>Ninni Holmqvists roman Enhet är en dystopi, dvs<br>en mörk utopi. Men egendomligt nog är det också en<br>berättelse som framstår som mycket ljus. Dorrit upplever<br>närmast en känsla av befrielse när hon kommer<br>till Enheten, från krav och sneda blickar. Och det är<br>ett ombonat och varmt liv hon lever där, inspärrad i<br>en institution på skånska slätten. Detta akvarellfärgade<br>ljus kontrasteras effektivt mot det mörker som<br>hon alltmer glider in i, efter att fl era av hennes nyvunna<br>vänner och slutligen också hennes man, Johannes,<br>anmälts för slutdonation och försvunnit. Ninni<br>Holmqvists roman ger en otäck bild av cyniskt nyttotänkande<br>förklätt till omsorg.<br>